Pappa

Det här inlägget tänker jag skriva på svenska... Orkar inte sitta och översätta just nu...

Precis ätit, och är mätt som bara den.

När jag satt och gav Bianca mat så började jag tänka på pappas begravning... Det är 1 år och 11 månader sedan han gick bort.... 1 år och 11 månader sedan han förlorade kampen mot cancern.

Jag saknar honom något så otroligt jämt, och önskar att han kunde finnas med oss i livet.

Jag hade kunnat göra vad som helst... Bara för att få spendera några minuter, timmar, dagar, veckor, år med pappa... Det är inte rättvist...

Jag minns fortfarande när Nenne ringde den där månaden när jag satt och pluggade hemma hos några tjejkompisar. Vi skulle ha tenta den veckan i Skolans historia.

Nenne ringde och sa att jag skulle komma hem direkt. Väl hemma berättade hon att det inte fanns något mer de kunde göra för pappas cancer... Han skulle dö väldigt snart... Det kändes så overkligt liksom... Men även då tänkte man att "han överlever väl ett tag till"... Men så blev det inte... Vi förlorade kontakten med honom mer och mer och under torsdagen var han inte ens kontaktbarn, hans kropp hade börjat stänga ner.

På fredag morgon, tidigt, kommer Anders upp och väcker oss och säger att vi måste komma ner, det är påväg att ta slut.

Min underbara pappas liv höll på att ta slut.

Vi stog där allihopa, hela familjen och såg på när pappa drog sitt sista andetag.

Såg när han drog vidare till andarnas värld (om det finns något sånt). Himlen kanske?

Jag hoppas innerligt att han har det mycket bättre där än det lidande han fick gå igenom här i sin sjukdom. Jag vet att han var lycklig för vad han hade, men jag vet också hur ont han hade. Han sa det inte alltid, men det syntes...

Fan va jag saknar dig pappa!!! Det är så svårt att hålla tårarna tillbaka när jag skriver detta... Men jag vill inte gråta när vi har besök, då ska vi vara glada....

Och jag har varit glad hela dagen, det har varit en riktigt bra dag! Jag har kännt mig lycklig...

Men nu så bara försvann allt...

Jag tänker på allt vi har gjort, alla minnen.

Och det jag först kommer att tänka på är såklart Billhamn! Du bara älskade att vara där, och vi också. Vi kanske uppskattade det lite mer på senare dagar men jag har bara bra minnen därifrån!

High Chaparall, dit du var så glad att vi ville ta med en "gammal gubbe" som du. Klart vi ville! Det var den sista sommaren vi hade med dig... Och vi njöt som bara den där nere! I vilda western, där du hörde hemma ;) Vår alldelles egen Clintan.

Jag tänker på alla dom dagarna du har spenderat bakom huset, med din kaffetermos och bara tittat ut över vattnet och brukä. Det var liksom du...

Jag tänker på alla älgjakter vi har haft tillsammans, och hur många älgar du har skjutit när jag har varit där. Nu när du är borta har det intresset liksom falnat... Det var du som höll intresset brinnande... Nu när du är borta känns det liksom inte roligt längre...

Jag saknar dig pappa, och jag älskar dig gränslöst! Och kommer alltid att göra..